search instagram arrow-down

Om oss

Hej!
Vad kul att du vill följa med våra äventyr runt joden! Vi en är liten familj som har valt att gå vår egna väg och följa våra drömmar. Vi har valt att leva ett mer minimalistiskt liv och istället spendera mer tid tillsammans. Vi har alltid varit äventyrliga och drömt om att se världen, så det är precis det vi gör just nu! . Vår familj består av Erica, Mattias, dottern Vilda och taxen Maggie.Hittills på vår resa har vi besökt Asien i två månader, bilat runt i Europa i 5 månader, varit i Mellanöstern och också upptäckt Afrikas skönhet! Härnäst väntar Central- och Nordamerika, följer du med?

 

Kategorier

Follow Vilda Familjeresor on WordPress.com
Jul 2019
M T W T F S S
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Archives

Så där stod vi. På toppen av bergen i Dolomiterna. Vyerna var så vackra och mäktiga att det vara svårt att ta in. Sida vid sida stod vi där och bara tittade medan solens sista strålar gick ner bakom bergen. En sån där kväll man aldrig glömmer. Vi backar några timmar…

Vi vaknade återigen upp till en väldigt varm dag i Italien. Sådär varmt så man inte orkar göra något och Maggie vägrar gå ett tasskliv utanför dörren. Vi överlevde dagen genom ”kastrullbad”, vilket innebar att fylla en stor kastrull med iskallt vatten och sen hälla den över någon ute på terrassen. Mycket bra tips också för att bli av med underliggande aggression, som ofta lätt kan uppstå på långa resor tillsammans! :p  

När vi planerade resan planen att vi skulle vandra under dagarna i Dolomiterna, men värmen gjorde det helt omöjligt. Det blir som sagt inte alltid som man tänkt sig när man reser! Det vara bara att anpassa oss och vi bestämde oss för att göra vår planerade vandring när solen började gå ner istället.

Vandringen vi valde låg på toppen av Dolomiterna, till tre kända berg “three peaks”. Vår stackars bil fick kämpa uppför i säkert 40 minuter för att nå parkeringsplatsen där vandringen skulle börja. När vi klev ur bilen kände vi direkt att vi var väldigt mycket högre upp. Luften var sval och det blåste kraftigt. Vi hade ingen tanke på att packa varma kläder till oss när vi lämnade hemmet i 35 graders värme. Som tur var hade Vilda en tröja i alla fall men vi var oroliga för att vi skulle frysa hela vägen. Vi oroade oss i onödan, då det blev vindstilla direkt när vi började vandra och vandringen mot bergen var mestadels uppför så vi blev alla snabbt varma. Det var så häftigt var vi än tittade längs vägen.

Det var väldigt tomt längs hela vägen, men de få personerna vi mötte (som var på väg tillbaka) hade på sig både jackor och långbyxor och vi förstod inte hur alla kunde ha på sig så mycket kläder då vi svettades som grisar. Måste vara vårt vikingablod? Det jobbigaste var den tunna luften då vi var på en höjd på nästan 3000 m över havet, så det var tungt att få luft i de branta uppförsbackarna. Dessutom vägrade Maggie att gå där det var för brant så mamma och pappa fick ta varsitt barn, medan Annika fick släpa på vår middag, vilket var tungt!!

Känslan när vi nådde toppen var MAGISK!! Det var helt otroligt häftiga vyer och de tre bergen var riktigt mäktiga. Maggie, som hade sparat sin energi på vägen upp blev jätteexalterad och sprang runt som en tok. Vilda ville mest bygga torn av stenar, som man brukar göra längs vandringar för att markera att man varit där.

Det blev sen en välförtjänt middag, bestående av medtagen pastasallad. Allt smakar så mycket bättre med en perfekt utsikt, tror inte att någon 5-stjärnig restaurang kan slå den middagsupplevelsen! Vi var förvånade över hur lite folk det var, vi var nästan helt själva vid de populära bergen!  

När vi alla var mätta hade solen verkligen börjat gå ner och vi försökte fånga allt det vackra på bild.

Så där stod vi. På toppen av bergen i Dolomiterna. Vyerna var så vackra och mäktiga att det vara svårt att ta in. Sida vid sida stod vi där och bara tittade medan solens sista strålar gick ner bakom bergen. Vi hade svårt att slita oss från bergen, men samtidigt hade vi en timme att gå tillbaka till bilen och vi ville inte gå i mörker hela vägen. Vägen tillbaka till bilen blev en tävling mot solens sista strålar. Vi dansade, sjöng och skattade hela vägen tillbaka (nedförsbacke).

Ljuset var mer än magisk och det var ljust nästan hela vägen tillbaka bilen. Det vara bara de sista meterna som blev mörka. Vi alla var både lyriska och helt slut när vi satte oss i bilen och körde hem igen. Det här var en sån där kväll som man vet att man kommer att minnas för livet. Vi har gjort många vandringar genom våra resor, men om vi skulle rekommendera någon att göra EN vandring så skulle hiken till Three Peaks i Dolomiterna absolut ligga väldigt högt upp på listan!

This entry was posted in Italien.
Leave a Reply
Your email address will not be published. Required fields are marked *

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: